Att segla i Danmark
När man sticker ut från Limhamn, Malmös största fritidsbåthamn, och håller västlig kurs, lämnar man svenskt farvatten efter endast cirka 3 sjömil. Sedan är man i Danmark. Gränsen mellan länderna går i Öresund lite i sicksack, och vi i Malmötrakten seglar nog mest på danskt vatten - utan att lägga märke till det!
Tvärs över från Limhamn ligger Dragør och dit är det 8 sjömil, en liten behaglig dagstur för segel, om man vill över och handla. Men när en dansk krona kostar 1:20 (nov.2003) blir det väl mest dansk lågprisöl, som man har med sig hem, och så förstås billig sprit!
Köpenhamn är också ett trevligt mål, en seglats på cirka 15 sjömil. Där brukar vi söka oss en plats i Christianshavn, en idyllisk kanal som i sin brofria del helt behärskas av båtfolket, med allt från gamla skutor till modernaste seglare och motorbåtar. Det är ett mycket skönare sätt att resa på, fritt från färjeterminaler, trängsel och köer. Bilisten, som kör över den dyra Öresundsbron får sedan leta länge efter en parkeringsplats i Köpenhamn, men vi brukar alltid finna en kajplats till vår båt.
Vi är rätt ofta i Danmark, men det blir trots allt ganska sällan med egen båt. Vår båtsemester har i 25 års tid mest varit skärgårdar. Danmark är inte "utlandet" för oss skåningar (vi har ju varit danskar under den allra största delen av vår historia). Och det finns andra företräden i Danmark som kan locka än just skärgårdsnatur. Det är rätt många år sedan vi första gången semesterseglade i danska farvatten. Med en del uppdateringar följer här berättelsen om en sådan rundtur i Danmark med vår Parant "Anna Lejon". Dessutom en tips om bra ställen att segla till, som vi lärt känna senare.

Massor av "hamnar"
Danskarna är verkligen ett seglande folk, det ser man inte minst i Öresund. På den danska sidan syns alltid många segel, och några enstaka brukar man som regel få syn på ända fram till juletid. Här söderut har vi ju sällan is.
Båtintresset märks också på den stora mängden hamnar, fast en svensk inte alltid skulle godkänna förtöjningsstället under benämningen "hamn". Enbart en pirarm ut från land, i bästa fall något svängd, även det är en hamn i Danmark. I båtlitteraturen upptas också enkla bryggor. Ibland kan enbart grundgående båtar lägga till där, eftersom vattendjupet ofta är ganska ringa.
Brygga heter förresten bro på danska, det vållar en del uppsvenskar missförstånd ibland. Större anläggningar för fritidsbåtar heter lystbådehavn eller någon gång marina. Den sistnämnda beteckningen brukar betyda ungefär samma sak men med högre hamnavgift.
Danska sjökort är rätt dyra och har sina egenheter, t ex ganska udda och skiftande skalor. Man kan inte alltid lita på att prickar står där de skall, eftersom man inte har det svenska systemet "Rättad till och med..." I danska båttidningar kan man ibland läsa en del käbbel mellan upprörda seglare och danska sjöfarts-myndigheter.
Sjökort utges i Danmark av Kort- & Matrikelstyrelsen, som också säljer samtliga danska sjökort på en CD för DK 525.- Då får man också massor av waypoints, uppgifter om sevärdheter i land m.m. Den som har en GPS kopplad till en Laptop kan hämta hem ett program och navigera i alla danska farvatten, till jämförelsevis mycket lägre kostnader än med de anläggningar som erbjuds i Sverige. Se www.levendedanmark.dk
Danska farvatten är normalt lättnavigerade, botten är vanligen sand. I inre farvatten är uppgrundningen ofta svår och man får vänja sig vid att inte ha mer än några decimeter fritt under kölen. Igensandningen är därför ett stort problem och har gjort ett antal hamnar oåtkomliga för Parantägare. Som regel är det emellertid ganska fritt från sten. Det beror inte minst på att sten i långa tider varit en bristvara i Danmark och att ett ivrigt stenfiske har bedrivits - men enstaka stora bumlingar kan finnas kvar. - Utan ovannämnda CD har man stor användning för tryckt information om danska hamnar, för att planera var man kan lägga till.

Nyttig läsning
Här är en viktig bok att ha med:
Komma's Havnelods 2001-2003.   (ISBN 87-11-16238-4)
utgiven av Aschehoug Dansk Forlag A/S, København. Boken är en klassiker, som rekommenderas. Här finns alla "danska havne og anløbsbroer i alfabetisk rækkefølge" (över 550 st) och därtill alla sydsvenska hamnar från Karlskrona till Göteborg samt tyska hamnar från Travemünde till polska gränsen. Varje hamn har en föredömlig skiss med djupsiffror, plats för gästbåtar, förnödenheter på platsen, sevärdheter mm. Det som inte står i denna bok går inte att anlöpa!
En annan nyttig information i boken är strömkartor. Den som inte är van att segla i kraftig ström kan råka ut för att segla ikapp med bojarna i farvatten - och få se bojarna vinna! Men i de flesta fall sätter inte strömmen mer än 1-3 knop, men t.ex i Lillebælt kan strömmen uppgå till 3-5 knop vid kuling. Strömriktningen styrs till stor del av vindarna, men eftersläpningen kan förvirra seglaren. I Havnelodsen finns strömkartor för alla viktiga vindriktningar och vindstyrkor. Textförklaringen är mycket läsvärd. Seglare får goda tips om hur man bäst utnyttjar strömmarna.

I en hel del hamnar utdelas bra översikter över området med uppgifter om hamnar och sevärdheter. Det är en god idé att beställa sådana broschyrer före sommaren, genom att e-posta till olika turistkontor.
Boken "Ankerpladser i Danmark" av Jan Ebert visar trevliga platser utanför hamnarna, men boken är tyvärr slutsåld och oklarheter om rätten till kartmaterialet har hittills hindrat en ny utgåva..
Vidare bör nämnas Bernhard Linders "Danmark på kryds og tværs", som beskriver alla sevärdheter i landet, både för seglare och bilister.

Äntligen iväg!
I regn och rusk väntade vi på vackert väder till vår första stora Danmarkssemester. När omslaget kom den 2 juli bestämde vi oss: nu sticker vi! Vi satte kurs mot sydväst och kunde starta semestern med en stillsam men skön segling. Rätt snart lade sig vinden helt och det blev motorgång fram till målet, den lilla fiskehamnen Bøgeskov, just söder om Køge Bugt på Sjælland. Vi kom fram på kvällen och fann till vår glädje att det var gott om plats i hamnen. Dansk och framförallt tysk semester hade inte hunnit "bryta ut". Vi kände till hamnen: en hel del båtplatser är för grunda för en Parant, men man blir ofta invinkad till passande plats. Vi visste att en restaurang ligger i skogsbrynet intill. Här fick vi en ypperlig middag: Mørbradsgryde och fatöl för oss två vuxna samt frikadeller och CocaCola för vår dåvarande10-åring, allt för summa Dkr 280:-. Vällagat, vänligt, och trevligt serverat. Då kände vi att vår danska semester hade börjat. (Sommaren 2000 kostade här ett stort stekbord med alla tillbehör DK 118:-/person).

Genom Bøgestrømmen
Nästa morgon kändes extra skön efter den "regntid" vi hade bakom oss. Trots ett lätt dis värmde solen gott, luften höll 25°, en lätt och ljum bris blåste från söder. Vi skulle just söderut, - rakt emot som vanligt, muttrade skepparen och startade motorn. Efter proviantering och lunchvila i Rødvig hamn gav vi oss ned i Bøgestrøm.
Här fordras något skärpt navigering!
När man går söderut från Köpenhamn längs Sjællands östsida passerar man först Køge Bugt och sedan Fakse Bugt. Redan långt ute i södra delen av Fakse Bugt blir det plötsligt grunt. Hela vägen runt Sjællands sydspets är fyllt av stora områden med sandrevlar, där vattendjupet varierar från 0,4 till 1,8 meter. Bøgestrøm är en segelbar men smal ränna, ibland så pass smal att två seglare möts med få meter mellan sig. Rännan vindlar sig i krokar, men är rätt väl utmärkt och håller 2,1 - 2,8 m i djup. Passagen är mycket vacker mellan lummiga öar, men är känd som ett nålsöga i jätte-kappseglingen Sjælland Rundt. I tävlingen delas båtarna upp, så att större måste gå längre väg, utanför Møn.
För vår del var vi djärva nog att vika av i rät vinkel inåt land ungefär mitt i den smala rännan. Vi ämnade oss in till den lilla hamnen Sandvig, efter en bekväm dagsetapp på 27 sjömil, för att ankra upp för natten. Några vänner har ett sommarställe där, f ö strax söder om udden Jungshoved, välkänt namn från TV-serien Göingehövdingen.

Miljarder mygg!
Efter en vacker kväll inne i Sandvig tog vi jollen Hjalmar ut till vår båt, som under tiden hade skiftat färg. De annars ganska nyputsade vita ytorna på däck och i sittbrunn var nu mattsvarta. Vi var offer för en aldrig tidigare skådad invasion av små mygg eller möjligen knott, som i tjocka lager fanns överallt på båten. Lyckligtvis stack de inte oss, men situationen var förfärlig. Vi försökte både att ösa, skrapa och dammsuga bort dessa drivor av småkryp. Överallt fanns de, men lyckligtvis hade nedgången till ruffen hållit relativt tätt, så att det inte fanns lika många under däck. Efter ett tag fick vi ge upp kampen och låsa oss inne för natten. Nästa morgon var det om möjligt ännu värre. Efter ett förfärligt arbete gav vi oss av för motor med högsta fart och hoppades på vind eller regn eller vad som helst för att befria oss från resterna av plågan. Men nu rådde ett efterlängtat högtryck, solen sken stekhett och vinden märktes knappast. Lunchuppehåll i Kalvehave, där vi verkligen fick känna på att vandra med "en kasse øl" på stekhet asfalt. Men vi klagade inte: vi hade längtat så länge efter värmen. Fast inte efter att få alltsammans på en gång! Vi hade lite bekymmer att tolka utprickningen (eller avsaknad av sådan) men undgick att driva upp på sandbankar. Under Storstrømsbron gled vi stilla och fint. Den ytterst svaga brisen platt akterin försökte vi utnyttja genom att skota rullgenuan fullt ut till ena sidan och hissa en gammal booster på andra sidan. Det fick bli lösfotat och hissat i spinnakerskotet, för sedan vi skaffat rullbeslag runt förstaget kan vi inte hissa andra försegel längre. Men vi fyllde och sköt något lite fart, tidvis hela 2 knop, och inbillade oss att det inte bara var som vi drev. Stillsamt och skönt var det i alla fall. Vi kom ut i Smålandsfarvandet, det lite större "innanhavet" mellan Sjælland och de sydliga öarna Falster, Lolland och Langeland. I dessa vatten ser man ibland tumlare (med lite tur), det har vi upplevt flera gånger.. Den dagen nådde vi i mycket sakta mak fram till Femø, efter 22 sjömil, och ankrade upp utanför hamnen på svaj, i en oerhört vacker solnedgång sent på kvällen. I hamnen var det överfyllt, men det får å andra sidan inte plats mer än 80 båtar inkl. Femø-bornas egna.

Femø, en riktig dansk pärla.
Friden härskar. Danskarna anser själva att Femø är pärlan bland öar i Smålandsfarvandet. I augusti är dock situationen en annan. Då avhålles årligen en stor jazzfestival vid Darrepynt, strax väster om hamnen och ett jätte-tältläger växer upp, för övrigt på samma plats som det berömda kvinnolägret i Danmark har hållit till. Men nu var det juli och skepparens skarpa öga kunde endast inregistrera en enda kvinna som på den allmänna badstranden solade utan en endaste tråd på kroppen, men hon medförde egen fästman och måtte därför ha längtat oerhört bort från kvinnolägret, där alla män är portförbjudna.
Det finns i stort sett en enda landsväg, tvärs över ön, och ungefär mitt på ligger Femø Kro, känd sedan 1600-talet för sin goda mat. Vi går alltid dit och äter middag, när vi kommer till Femø. Det hör till.

Generatorproblem och vilda djur.
Vår generator hade då och då visat tecken att lägga av. Den krävde allt högre varvtal för att börja ladda. Nästa morgon la den av helt. Vi hade då den gamla, lilla generatorn på 35 Amp. med sitt franska SEV-Marchal laddningsrelä (den lilla bruna klumpen som sitter fastskruvad på generatorn, och som regel har det alldeles för varmt p g av motorns hetta. Medan hustru och barn vandrade i land skruvade skepparen av allt som gick, fann inga kabelfel, satte ihop rasket igen och si! nu laddade þ¤#-skapet! Vi gick och badade.
På eftermiddagen gav vi oss iväg mot ett mål, som inte är semesterseglarnas vanligaste. Vi skulle till Bandholm, en liten ort mitt på Lollands nordsida. Namnet känns kanske igen - en dansk segelbåtskonstruktion heter Bandholm. Men vi skulle se på vilda djur.
Intill Bandholm ligger Knutholm Slotspark samt Aalholm Museum. Det sistnämnda innehåller en berömd samling veteranbilar, men de intresserade inte oss. I stället tänkte vi ge oss in i den vidsträckta slottsparken, som numera är Nordens största safaripark där tigrar, noshörningar, strutsar och en mångfald andra vilda djur strövar fritt omkring.
Bandholm är en mindre industrihamn med en liten "lustbåtsavdelning" ytterst, för ortens fritidsbåtar. Resten är höga stenkajer med silos och stora magasin omkring. Hamnen var förr stor utskeppningsplats för betor och socker, men dessa transporter går nu allt mindre per båt. Kanske är hamnen därför ofta lika tom som när vi kom. Vi hade hundratals meter kaj att välja på. Intill innersta delen ligger ett gammalt tullhus som nu är ombyggt till WC/bad för seglarna. Förträffligt ordnat med mycket stora duschrum, varje rymmande en stor familj. Hela familjen kan gå tillsammans, man slipper slinka iväg en och en.
Vi såg fram emot en fin dag bland alla djuren, och kände oss mogna för att byta ut skeppsskorporna mot en dejlig dansk kro-middag. Men danska krogar har blivit sällsynta och den i Bandholm lades ned för många år sedan. För vår del blev det istället premiär på årets jordgubbar, inhandlade hos købmanden. Hörnet av den många hektar stora djurparken skymtar från hamnen, och vi promenerade någon kilometer till ingången. Där fann vi att parken gjorts för bilister, som i sakta mak kan glida omkring på asfalterade vägar och därigenom sitta skyddade för noshörningar, tigrar och annat eventuellt farligt. Men billösa seglare kan hyra cyklar - dock får man avstå från de delar av parken, där nämnda farligheter håller till. Vi hyrde tre cyklar, vilket tillsammans med entréavgiften gick löst på Dkr 202:- Det blev vårt livs hittills dyraste cykeltur. Dagen var oerhört varm, och endast friåkning nedför backar kunde någon gång ge en kort stunds svalka. Men vi trivdes och fick och se massor av djur på vår färd mellan lummiga skogspartier och vidsträckta ängar.

Vi åker i buren.
En enda situation måste beskrivas: inhängnade på ca 1 tunnland fanns ett hundratal apor. Där inne körde en traktor med två släpvagnar fyllda med turister. Vagnarna var helt slutna plexiglasburar. När vi skulle släppas in i en vagn fick vi en handfull spagetti av vakten. Något förundrade över denna form av rese-proviant tog vi plats i en plexibur. Vi upptäckte här och där små hål, cirka 5 mm, i plexiglaset. Vi fann snart att man matade aporna genom att sticka ut spagetti genom hålen. Så snart vi närmade oss apkolonin kom de springande och klättrade överallt på vagnens utsidor och tak, och plockade ivrigt i sig av passagerarnas spagetti! Vi tyckte att det var bra att det var vi som satt i buren och att aporna klättrade utanför och tittade in på oss.
Efter avslutad cykelrunda hade det blivit eftermiddag och vi längtade ut till havs för att söka lite svalka. Vi stack iväg och genomkorsade Smålandsfarvandet västerut, med kurs mot Langelands nordspets. Absolut stiltje rådde, sjömärkena stod lodrätta som på en helplatt blygrå skiva. Vi töffade på och gladdes åt vår egen fartvind.
Bland öarna i Smålandsfarvandet är man mest ensam med andra fritidsbåtar, men längs Langelands ostsida går en livligt trafikerad fartygsrutt, i Langelands Bælt, där man oftast har flera korsande lastfartyg i sikte. Det är inte så märkligt, eftersom detta är den sydliga utfarten ur Store Bælt. Vi skulle ned längs Langelands västsida och söka natthamn i Lohals. Dit hade skepparen en gång tidigare kommit i en betydligt mindre båt, tillsammans med sin blivande hustru. Då var det för 19 år sedan.
När vi mot kvällen siktade Lohals efter 33 sjömil såg vi en mycket större hamn än första gången vi var här. Dessutom tycktes den vara alldeles smockfull. Men det är ganska långt till nästa hamn och kusten öppen och flack, så vi tog oss i alla fall in för att titta. Nu skulle det visa sig fördelen med att komma i en Parant. När vi började segla Parant 1981 var båtstorleken ännu rätt vanlig, men numer är vi bland de mindre i hamnen. Tyskarna, som gärna håller segelsemester i Danmark, har ofta betydligt större skepp. I sådana hamnar kan det visa sig att det i alla fall går att klämma in en "liten" Parant på en plats, som är inte är stor nog åt de andra. Så också i Lohals, där en vänlig hamnkapten strax vinkade in oss och sålde oss en utmärkt plats längst in på en brygga, låt vara att kölen nog stack en och annan decimeter ned i muddret.
Vi såg sällan en svensk båt under hela denna Danmarks-resa, men nu fanns det plötsligt åtskilliga. Det visade sig vara årets SXK-eskader från Göteborg, som tidigare på dagen hade anlänt. Man höll igång med hela programmet, lekte lekar, kastade boll mm. Vi blev trötta blott av att titta på.

Jordbruksbygd och sommarstugor
Langeland gör skäl för sitt namn, ön är 52 km lång men endast mellan 3 och 12 km bred. En enda stad finns, Rudkøbing, som svenskarna intog 1658 och förstörde så grundligt att det dröjde ända till år 1706 innan man fick byggt upp hamnen igen. Mitt på västsidan är det mycket grunt, mest strax under 1 m, förutom en endast 30 m bred ränna för båttrafik. En världsberömd fysiker, H C Ørsted, som upptäckte elektricitetens magnetiska verkningar, föddes i Rudkøbing. Annars är Langeland mest jordbruksbygd omväxlande med ett stort antal sommarstugor.

Nästa seglar-arkipelag.
Allt i Danmark är ju öar, utom Jylland, men alla öar som svensken känner namnet på är så stora, att de lika gärna kan vara fastland ur seglarens synvinkel. I Smålandsfarvandet, söder om Sjælland finns dock ett halvdussin mindre öar, något mer av svensk skärgårdsstorlek, och området är naturligtvis omtyckt av seglare.
Än mer att välja på har man i bland 10-talet öar söder om Fyn. Ærø, den sydligaste och största, med de vackra gamla städerna Marstal och Ærøskøbing, är något av en träffpunkt för semesterseglare.
Jylland ligger som en skyddande arm mot Atlantens dyningar och lågtryckens framfart. De förhärskande västliga vindarna mildras i styrka och man råkar inte så ofta ut för den svenska västkustens ibland rätt barska seglarklimat. Det märks inte minst i Öresund där seglandet längs danska kusten ofta gynnas av en relativt stadig vind från land med ringa sjögång och god framfart. Västskåningarnas landvind från öster, som mest blåser i samband med högtryck, är oftast mycket byig och obehaglig att segla i.
Vi skulle nu ge oss in i ö-världen söder om Fyn och valde en mycket vacker väg, genom det slingrande och ibland rätt smala Svendborg-sundet, ut mot småöarna norr om Ærø. Vid andra seglatser här, har vi stannat till i Troense, där man kan besöka det vackra Valdemars Slot. Vid 14-tiden hade vi nått Avernakø, en distans på 23,5 sjömil från Lohals på Langeland. Högtrycket kulminerade, solen stekte från en molnfri himmel, inte en vindpust märktes. Den östra delen av Avernakø heter Korshavn och den sydöstligaste delen är en stor bukt, Revkrogen, med sandstrand, som nästan överallt i Danmark. Revkrogen är en av Danmarks mest älskade naturhamnar, med gott sjölä från nästan alla håll - även från öster, eftersom det är mycket grunt i den riktningen. Det kryllade av båtar redan när vi kom och la oss på svaj ca 50 m från stranden, på 3,7 m djup. Men bukten är stor och vi kände oss inte trängda. Badtermometern visade 23° och vi beslöt att stanna även nästa dag. Det blev den hetaste dagen under semestern. Man kunde vistas i vattnet eller i skuggan under uppfällt kapell. Vår badglade 10-åring flydde ett tag ned i skuggan under däck, beväpnad med seriemagasin och godis. Vi hade funnit ett skönt ställe, och tankarna gick ibland till Hjältön i Bohuslän, som beträffande det avslappnade båt- och badlivet liknade lite grann.

Hotelser och förbud
Naturligtvis tog vi i land med jollen och badade från stranden, liksom en del andra (men långt ifrån alla i båtarna på svaj!) Strandremsan är lång men blott ett 10-tal meter bred, sedan vidtar låga strandväxter på stora öppna ytor, så magra att de knappt syns duga ens till fårbete. Längre upp mot land skymtar några träddungar och gaveln av ett eller annat hus. Här skulle man inte tro att vi störde någon, vi som är vana vid allemansrätten. Men så är det inte alls i Danmark! Några få meter från vattenkanten stod på flera ställen stora plakat, som förbjöd vår vistelse där, och som påpekade att hela området räknades som ägarens privata trädgård - bortsett från att det var det minst trädgårdsliknande vi någonsin sett!
Det är lika bra att tala om vad som gäller enligt dansk lag, som i detta avseende heter Naturfredningsloven. Här några viktiga punkter:
På stranden: Man får under hela dygnet lov gå i land på strandremsan med båt utan motor. Man får gå till fots på stranden, göra ett kort uppehåll eller bada. Dock får man aldrig komma närmare byggnader eller privat tomt än 50 m. Lösa hundar är förbjudna 1 april - 1 sept. Vill man gå längre in på land blir det strax mycket knepigare. I skogen: Offentlig skogsmark kan man som regel beträda (offentliga skogar dock mindre vanliga, och hur skall man veta vem som är ägare???). Privat skog får endast beträdas 1) mellan kl 0700 till solnedgången, 2) om skogen är på 5 hektar eller större, 3) enbart till fots och endast på existerande väg 4) aldrig närmare bostad än 50 m. Under jakttid kan ägaren avlysa allt beträdande av skogen (sommartid jagas råbock 16/5 - 15/7). På ej uppodlad mark: Här gäller samma bestämmelser som i skog, men avståndet till bostad är ökat till 150 m och man behöver inte gå enbart på existerande väg.
Svamp- och bärplockning är naturligtvis inte tillåten, det räknas som stöld.
Det är ju stränga bestämmelser!
Plakaten och alla förbuden verkade på oss svenskar som en rejäl kalldusch, trots hettan. Dystra rodde vi tillbaka till båten och satt sedan där, liksom de flesta andra gjorde. Vi plågades mycket av tanken på att mista vår svenska allemansrätt, som ju tyvärr inte är inskriven i vår lag och helt främmande för EU-folket. Dock måste tilläggas att vi aldrig blivit antastade av ilskna danskar som känt sig ofredade av vår närvaro.

Ett museum med flaskor...
Värmeböljan led mot sitt slut och en god bris gav oss kryssbog ned till Ærøskøbing. Fler än vi väntade försämring i vädret, åskan hotade. Vi vill hellre ligga bland andra, betydligt högre master i hamn när åskan går, än ensamma ute i någon vik. Trots att vi löpte in i den rätt stora hamnen före lunch fanns endast någon enstaka plats kvar. Mitt emot oss låg en danskägd Parant från Nyborg och längre bort upptäckte vi ytterligare en Parant från Kerteminde. De inbjöds till vårt förbund, men hörde aldrig av sig.
I staden hörde över 100 skutor hemma i mitten på 1800-talet och stadsbilden är helt oförändrad sedan dess. Idag är stället en enda stor turistidyll - sommartid - och husen är pyntade, målade, utsmyckade, försedda med förgyllda sirater och klängrosor, och ibland nyinsatta buckliga glasrutor (hu!). Turistbroschyrerna frossar i uttryck som "Eventyrbyen" etc. medan turisterna själva med välbehag kan frossa på någon av de många trevliga restaurangerna. Här behöver man då inte leta efter en krog!
I staden levde en gång en märklig man, vars hobby var att bygga flaskskepp. Han nöjde sig inte med ett par stycken - nej hundratals skepp av alla typer byggdes in i all världens olika flaskor. Naturligtvis blev detta till ett flaskskepps-museum! En trevlig promenad i den gamla staden leder fram till muséet, som också innehåller en hel del andra gamla marina ting - ett bra mål för en seglande familj.
Nästa dag började väderförsämringen bli tydlig. Vi seglade mot Ærøs nordvästra spets och hade en allt mulnare himmel över oss. Så småningom mörknade det mitt på dagen, molnen blev gråvioletta och vinden friskade. Vi insåg att ett åskregn närmade sig och skyndade oss in i fiskeläget Søby.
Vid infarten till hamnen kom de typiska hårda vindstötarna och vi förtöjde så snabbt vi kunde vid första lediga plats. Medan vi i en fart fick upp kapellet kom så plötslig ett slagregn, vars like vi inte förut upplevt i båt. Vi såg några få meter in i en vit vattenvägg. Från grannbåtar kom ilskna skrik och många blev ögonblickligen genomblöta, - men vi klarade oss med nöd och näppe.

Mot vändpunkten i sydväst
Nu närmade vi oss Jyllands sydvästra del, så långt man kan komma: Flensborg Fjord, med Danmark på norra sidan och Tyskland på södra.
Ett slag tänkte vi gå in i några tyska hamnar, men blev fundersamma. Hade vi ankar-lanterna, ankarklot, godkänd radarreflektor, tydligt båtnamn på båda sidor, officiella papper på båten; medfördes pass och förarbevis? Vi har lärt oss att tyska seglare är mycket noga med att iaktta alla paragrafer, och vi har läst om nitiska tyska myndigheter. Även om vi nog hade klarat oss, gjorde vår sorglösa och bekymmersfria seglats att vi väjde för eventuellt trubbel och höll oss till Danmark, vilket vi var helt nöjda med. Vi tog till Sønderborg, en utmärkt trevlig stad.
Närheten till Tyskland märks inte minst på den fördelaktiga konkurrensen på stadens restauranger : priserna är lägre och på andra ställen i Danmark, maten som vanligt förträfflig.
I Sønderborg finns ett av de äldsta slotten i Danmark, som började byggas på 1100-talet av Valdemar den store. Slottet är en enkel men vacker, jättestor tegelbyggnad, numera museum. Dansk krigshistoria handlar mycket om några krig med tyskarna längs gränsen under 1800-talet, då man förlorade sin sydligaste del, Sønderjylland. Vi skulle kanske hellre kalla en del av krigen för skärmytslingar. Hur som helt tycks varenda soldats insatser vara dokumenterad i det stora slottets museisalar. Eftersom sommarvädret med båten förtöjd just nedanför lockade, blev våra steg genom de många salarna något längre och längre... På vägen ned genom ett av hörntornen, som hade en verklig badrums-akustik, fylldes våra öron av höga, ljusa röster, som taktfast avsjöng en visa i kanon. Något förundrade hejdade vi stegen men fick strax förklaringen när en tysk skolklass från en flickskola på utflykt, iförda skoluniformer, tumlade förbi oss, sjungande för fulla halsar.

Leve Frihavnsordningen!
Vi seglade norrut genom det vackra Als-sundet och sökte oss in till en obetydlig brygga i en härligt vacker och genuint dansk vik som heter Stevning Nor. Här skulle vi stanna för natten. Vi hade aldrig upptäckt detta sköna ställe om vi inte hade varit medlemmar av den förträffliga danska Frihavnsordningen. Danska småbåtshamnar är vanligen privata och drivs av båtklubbar. Man har upptäckt att det kostar en hel del att avlöna folk för att ta upp hamnavgifter av gästande båtar. Dessutom betaler ju de flesta seglare just sådana avgifter till andra klubbar. Om man därför slopar alltsammans så spar båtklubben pengar och medlemmarna likaså! Enkelt, men genialiskt. 153 danska hamnar är medlemmar i denna Frihavnsordning, därtill 11 tyska hamnar och - hör och häpna! - en rad svenska hamnar från Sölvesborg kusten runt upp till Göteborg. Mycket populära hamnar som drivs av snikna kommuner är inte med, men dessa kan man ju undvika. Är hemmahamnen medlem, går man till sitt hamnkontor, erlägger 10 eller möjligen 20 kronor och får ett märke att sätta på masten samt årets förteckning över hamnar (den växer lite varje år), och så ligger man fritt! För att man inte skall fuska med den egna årshyran i hemmahamnen och hela säsongen ligga som gäst i en annan hamn är antalet dygn i sträck begränsat, men räcker mer än väl för alla normala behov.
Det skall erkännas att Frihavnsordningen är populärast hos de små båtklubbarna, men sådana är ju oftast mycket trevliga att besöka. I Stevning Nor fann vi en stilla och ljuvligt dansk vik, och båtklubbens "hamn" var bara en liten brygga - men stabil och välgjord och med plats för oss!
Inte enbart detta praktiska förenat med det idylliska gladde oss, som svenskar fick vi också ett ovanligt minne med oss.

Ölflaskor som växelmynt.
Var skulle detta kunna hända, om inte i Danmark? Vi funderade än en gång på att glädja oss åt det goda danska köket och hoppades kunna finna en äkta dansk landevejskro.
I vikens inre skymtade stora bondgårdar och skepparen lovade generöst att bjuda på middag, det skulle nog finnas en krog bortom nästa landsvägskrök.
På en äkta dansk kro har man inte en omfattande meny att välja ur. Nej, här gäller de få men klassiska danska krogrätterna:
Dansk Bøf med bløde løg, brun sauce og hvide kartofler (Hackebiff, stekt lök, kokt potatis), eller
Fransk Bøf med hvidløgssmør,eller
Engelsk Bøf med bløde løg, båda varianterna som alltså är rent nötkött, vanligen med brunede kartofler. Till detta dricker man dansk øl, eller möjligen husets vin.
Det förekommer att man tager sig "en lille én" till ölet, således en 2 cl dansk snaps (som i polisrapporter benämnes "en genstand").
Nåväl, vi vandrade iväg i den vackra kvällen, men nästa landsvägskrök låg ganska långt borta och vi utgjorde en bra illustration till det kända plakatet "Hvornår smager en Tuborg bedst?"
Så småningom lunkade vi in i en bondby, utan spår av något matställe. Dock frestades med färska jordgubbar på ett bord, där man la pengarna i ett skrin, som vi också brukar i Sverige. Vi köpte. Ställets husmor råkade komma förbi och vi sporde strax efter en krog. Ack nej, inte nu längre, men vad önskade vi? Ja vi hade i alla fall tänkt oss lite öl att släcka den svåra törsten med. -Jo det kunde ordnas. Den vuxne sonen lastade av sin bil, proppfull med härlig dansk öl från Odense Bryggeri. Det hade han just varit i Tyskland och köpt, för där är det mycket billigare. Danskarna får ta in för 3.500 kr sådan billig öl. Hver gang!
Vi fick vår öl, och betalade med en 100-kr sedel och husfrun linkade in efter växel. Hon återvände med några mindre sedlar - hon hade inte mer, men föreslog strax att hon kunde ge tillbaka resten i form av ännu fler ölflaskor! En något ovanlig handel, men vi tackade lyckliga och vandrade glada därifrån med famnarna fulla av jordgubbar och utmärkt gott öl! Halvvägs pustade vi ut en stund vid vägkanten, och brast plötsligt ut i skratt. Ingen av oss hade tänkt på att skrinet vid jordgubbsbordet var fullt av växelmynt!
Men det blev historien inte sämre av.

Regn och rusk.
Nästa dag blåste det hårt, regnade och åskade. Det var vår elfte semesterdag och vi ämnade oss norrut, längs Jyllands ostkust. Vindbyarna mätte upp till 18 m/s och vi drog oss för att ge oss av, men mot eftermiddagen skumpade vi iväg i nykrabb motsjö och med stora sprut över bogen. Vi tog oss 14 sjömil till Åbenrå, och mot eftermiddagens slut lättade regnet och en svag sol tittade fram emellanåt. Åbenrå hamn bjöd på en överraskning i form av en mycket stor seglarhamn där ena halvan disponerades av ett mera ärevördigt segelsällskap, medan andra hade splitternya bryggor, goda bekvämligheter och många tomma platser. Det var Åbenrå Bådeclubs del, och de är med i Frihavnsordningen och bjöd oss välkomna med bra komfort.
Nästa morgon fortsatte tristvädret och vi gick in i staden, handlade och tvättade all tvätt i en "møntvask", som det finns gott om i danska städer.
På kvällen stack vi ut till en vacker vik en bit norrut, där många seglare låg på svaj. Vår generator hade nu lagt av på allvar, och vi undrade hur många starter vi skulle klara och hur länge motorn kunde hållas igång (färskvattenkylningens cirkulationspump måste ju ha ström, även om den förbrukar rätt lite). Men kylskåpet fick stängas och färskvarorna skulle sina. Vi gladdes inte särskilt mycket åt att fortsätta semestern på burkmat och Robinson Cruse-manér. (Senare har vi monterat en TWC regulator och sluppit alla bekymmer).

Ankarlantärnor ett måste
Vi svenskar är väl inte så noga med att hålla en ankarlanterna brinnande nattetid i skärgården, de flesta förtöjer väl mot land. Men i Danmark ligger de flesta på svaj och båtar kommer in även mycket sent nattetid. Man har heller inte nordliga ljusa nätter, utan det kan vara rejält mörkt. Vi förstod varför båtarna omkring oss hade ordentliga lanternor i toppen, eller i varje fall hängde upp en fotogenlampa i akterstaget. Själva hade vi inte råd att förlora ström på tända lanternor, men vi insåg vikten av rätt, strömsnål utrustning. Till den följande säsongen fick båten också en ankarlanterna i toppen med en stark halogenlampa på strömsnåla 5 watt.
Nästa dag kom vi genom Lillebælt till Kolding, och där vi hade två mål. 1) Fara med grabben till Legoland (gammalt löfte) och 2) Reparera generatorn.
Legoland blev en heldag med buss, men det är en annan historia.
Generatorn blev knepigare. Vi ringde stolt i den gamla NMT-450-telefonen till Volvo i Göteborg och fick av vänliga människor veta att det säkert var vårt laddningsrelä som pajat och att det fanns inte mindre än två Volvo Penta firmor just i Kolding, enligt senaste noteringar.
Glada steg vi i land och letade efter den första, som skulle finnas just i den delen av hamnen där vi låg. Volvos noteringar visade sig dock inte så färska, firman hade packat ihop. Den andra firman kunde nås per telefon, men hade inte en laddningsregulator på lager, erbjöd sig dock möjligen att ta hem en från Köpenhamn, mot fast beställning och bortåt en veckas leveranstid. Vi fick den uppfattningen att denna lilla pryl, som innehåller ett fåtal elektroniska komponenter skulle kunna erbjudas för cirka 1.000:-
Det blev ingen affär. Inte så mycket för rövarprisets skull men för att vi inte ville ligga och vänta - staden fann vi ganska trist och vädret inbjöd inte till sightseeing.
I stället tågade vi in till staden och uppsökte en bensinmack där en 6 Amp batteriladdare inköptes. I Sverige förser vi ju bryggorna med "landström" i små plåtskåp med jordfelsbrytare och särskilda EU-anpassade Europakontakter, så att våra gamla vanliga jordade stickproppar inte passar längre. Skepparens utläggningar om detta och önskan att inhandla treledarkabel och EU-kontakter möttes med totalt oförstående i EU-landet Danmark. Vanlig inomhus 2-ledare och små ojordade stickproppar var vad man brukade ha, och det visade sig också gå utmärkt i bryggans anslutning. Så det så!
Fulladdade stack vi iväg nästa dag.

Hjälp! Vi brinner!
Fyn är den stora ön mellan Sjælland och Jylland, och vi lade ut kursen till Bogense, en liten fiskarhamn på öns nordkust. Vinden friskade hastigt när vi kom ut ur Lillebælt och skiftade mellan slör och läns. Sjön växte snabbt och vi surfade upp mot 8 knop på vågkammarna och i uppbromsningarna var vi inte mycket under 6. En i och för sig härlig segling, så länge det varade. Vi brukar nämligen inte gå i hamn för fulla segel, allra minst i okända hamnar. Nu skulle vi därtill söka oss en förhoppningsvis ledig bryggplats i hård sidvind och själva inseglingen var också lite knixig mellan några grund. Vår vana trogen rullade vi in och beslog seglen i god tid ute till havs, för att slippa komma i hamn "med all tvätten på däck". Vi gick alltså för motor och letade i det gropiga vädret efter några prickar ett stycke ut till havs som vi först skulle runda. När vi hållit på ett tag kom plötsligt ropet nedifrån ruffen "Det brinner!" samtidigt som kraftig rök vällde upp ur motorns lucka under trappan och ur springorna kring durken i sittbrunn.
Skepparen, som satt vid ratten, tyckte sig i samma stund höra motorn gå lite ansträngt och drog hastigt i avstängningen, medan hustrun genast kollade att grabben hade flytvästen på och skulle kunna sättas i jollen, som hängde på släp. Röken vällde fortfarande, hustrun tog rodret, skepparen for ner för trappan och lyfte efter en sekunds betänketid (det var vit rök) upp durkluckan. Hettan slog emot honom och massor av rök vällde upp, men inga lågor syntes. Skönt, vi brann inte, och strax stod det klart vad som hade hänt. När röken skingrats befanns motorrummet vara nedstänkt av smutsbrunt kylvatten, samtidigt som motorn lät som en het stekpanna som man häller vatten på. I sötvattenkylningen finns ett litet löjligt filter (som endast innehåller en grov sil). Filtret består av två halvor, lödda samman. Av hettan hade lödningen smält (!) och filtret skilts åt i två delar, så att all ånga kunnat strömma ut som häftig vit rök. Varför nu detta? Jo, i sjögången hade vi kommit åt att vrida om startnyckeln, som dumt nog satt i en stor nyckelknippa, och detta hade stängt av kylningens cirkulationspump. Resultat: väldig överhettning. Hade motorn hunnit skära?
Hustrun, som är god seglare, fick rullat ut en del av genuan och vi formligen flög fram på denna och riggen i övrigt, medan skepparen kämpade för att provisoriskt få ihop de två kylarslangstumparna, få vatten på eländet och försöka få liv i motorn - inte utan brännskador och åtskilliga blåmärken i den grova sjön.
Värst var nog ängslan att motorn skurit, därnäst att klara sig i hamnen i den rätt hårda vinden. Men just som vi forsade in genom hamnöppningen kunde skepparen vrida om startnyckeln och si! den gamla pålitliga Pentan startade... Som om inget hade hänt kunde vi med fullständigt intetsägande ansikten och skickliga manövrer (tyckte vi) leta upp en ledig bryggplats och förtöja.
Nästa dag gick vi rätt igenom Sjællands Rev.
Det är en många sjömil lång förrädisk revarm, nordväst ut från Sjællands nordsida. Vi visste att det skulle finnas en lucka i revet, vi fann denna, prydligt utmärkt med små danska sjömärken, kom elegant igenom och gick in till Gilleleje på Sjællands nordspets.
Hamnen var överfylld och gjorde på oss ett lite ovänligt intryck. Vi fick till slut "knö" oss in mellan två båtar men kom bara in med fören, och så fick vi ligga. Stället var inte särskilt vackert och tycktes mest inriktat på att ta hand om turisternas pengar.
Sedan finns det egentligen inte så mycket mer att berätta. Det dåliga vädret höll i sig oavbrutet, och vi tog oss ned genom Öresund så snabbt som möjligt och var hemma igen efter 17 dagar. Åtta dagar hade gett oss sol, sex dagar hade varit lite regniga och resten mulna eller disiga. Vi hade bara tillryggalagt 328 sjömil, vår i särklass kortaste segelsemester dittills, men vi hade sett mycket av Danmark och haft stor glädje av det. Därefter har det blivit många seglatser i olika danska farvatten.

Besättningen på Anna Lejon

Bild 2: Dragør - När färjetrafiken drogs in p.g. av Öresundsbron blev det lugnt och stilla i Dragør, men sommartid kommer fortfarande många gästande seglare..

Bild 3: Bøgeskov hamn. I bakgrunden gästplatser.

Bild 4: Från hamnen ser man matstället. Interiören påminner
om en gammal dansbana.

Bild 5: Rødvig - Kalvehave.
Gå gärna in till Stege på Møn och tag bussen tvärs över ön för att se Liselund.

Bild 6: Liselunds miniatyrslott med vacker park och trappor ned till Møns Klint.

Bild 7: Rødvig har skeppshandel,Brugsen m.m. Utanför hamnen finns på båda sidor bottengarnpålar långt ut. Mellan många av dessa finns linor. Säkrast att gå helt ut om.

Bild 8: Ett spagetti till apan.

Bild 9: Som alternativ till Femø kan man välja Vejrø, som har en bra gästhamn. Är alla öarna fullbelagda rekommenderas Kragenæs, som har en mycket välordnad hamn, där det ofta finns plats.

Bild 10: Femø hamn - ofta fullbelagt.

Bild 11: Landsvägen över Femø går genom detta idylliska landskap.

Bild 12: Femø Kro, med anor från 1600-talet. Om vädret passar kan man serveras ute i haven.

Bild 13: Seglarnas favoritområde.

Bild 14: När man seglar från Langeland mot Svendborg på södra Fyn passerar man ön Tåsinge. Gå in i Troense och se på det lilla sjöfartsmuséet i byns gamla skolhus.

Bild 15: Är man i Troense bör man ta en dag till att bese Valdemars slot (promenadavstånd) med vackra byggnader och förnäma interiörer

Bild 16: Utsikt mot havet från biblioteket i Valdemars slot. Paviljongen i bakgrunden har en restaurang.

Bild 17: Från Ærøskøbing: Dukkehuset på Smedegade.

Bild 18: På Smedegade ligger också Flasksskibssamlingen.

Bild 19: Fåborg är väl värt ett besök. Här håller man just den årliga veteranskibssejladsen Fyn Rundt.

Bild 20: Gamla Fåborg ligger intill hamnen med vackra korsvirkeshus, stadsport, modellskeppssamling, veteranjärnväg m.m.

Bild 21: Als - Åbenrå

Bild 22: Stevning Nor Bådelaug har sin brygga i denna vik på Als, där vi kunde ligga för natten.

Bild 23: Vikens inre del, där vi traskade iväg på en liten landsväg...

Bild 24: Sønderborgs Slot med intakta delar från 1475. Man kan ofta förtöja strax intill.

Bild 25: Från Kolding kan man ta buss till Legoland.

Bild 26: Lillebælt - Bogense - Gilleleje - Limhamn>

Bild 27: Parant nr 2, Anna Lejon, hemmahamn Lomma.