Ostkustsegling

Yngve Nilsson seglade Havsfidra från Fisksätra i många år. Sedan beställde han en Parant som han hade ännu fler år. Här är en drastisk skildring i Yngves speciella berättarstil, om en segling med "Paranta" från Kalmartrakten norrut.

Från Svensknabben till Missjö.
Nu ar vi äntligen på väg. Dock inte i båt på väg som jag lärde mig om på navigationsutbildningen. Efter att ha packat in allt behövligt och mindre behövligt och glömt en del av det viktigaste lade vi ut från Svensknabben (dvs mittemot Jutnabben för däremellan gick frontlinjen mellan svenskar och danskar 1611 om jag inte missminner mej . En frisk västlig vind och stor och kryssfock tog oss på 3 timmar upp till i höjd med Borgholm eller "off Borgholm" som det heter på utrikiska. Men där gick vi inte in för det är alldeles för dyrt.
Istället fortsatte vi med rakt nordlig kurs för att försöka hinna till Påskallavik innan det blev alltför sent och alltför trångt. Där finns ett trevligt värdshus som Daisy tycker om. Fast det skall man bara besöka på hemvågen för att göra slut på resten av reskassan om det finns någon sådan rest.
Problemet med infarten söderifrån år att hitta dubbelpricken och inte gå innanför denna, för då kan det bli fråga om båt på grund kanske med en riktig smäll om man håller hög fart över grund. (Man kan ju gå mellan Dämmans gamla och nya fyr också).
Ja sedan år det bara att svänga till vänster in emot Mönsterås bruk och till höger om fyren mitt över farleden och sedan till vänster och sedan hårt till höger upp i den vanliga lilla tippen innan man svänger tillbaka mot ön bakom vilken man kan skymta Borgmästaren och så runt ön och till vänster in mot hamnen men inte förbi den sista grundpricken inne i hamnbassängen.
Detta påminner mej om när jag hade förhöret vid navigationskursen och fick frågan hur man tar sig in till Oxelösunds småbåtshamn. Och naturligtvis berättade jag hur jag brukar göra, men inte med hjälp utav sjökort som nog hade förväntats.
Det är ju bara att kommande från Bråviken söderifrån gå in mellan de två små öarna med ett rött hus på den vänstra och så genom den lilla bassängen och vidare in emot industrihamnen. Gärna hålla litet nära vid kaj liggande fartyg för att undvika de två bränningarna som finns mittemot, och så fram förbi dessa bränningar och så till vänster förbi piren till höger in i gästhamnen.
En gång glömde vi ta fram sjökorten förrän vi var en bra bit förbi Oxelösund och hade gått över fjärden och in emellan de 4 fyrarna som ligger tätt samman och markerar ingång till smalare farled. När vi sedan kom fram till det lilla röda utedasset (=fyr) sa Daisy:" Gå nu inte för nära udden för där ligger grundet". Då kom vi på att vi ännu inte packat upp sjökorten sedan starten från Karlshamn. Ja detta var en parentes.
Som vanligt ligger bojarna långt ut i Påskallavik men vi har merxhaken på en 50 meters lina så det är inga bekymmer, men kan vara det för många andra som kommer in med 10 meter och flitigt knyter på nya småbitar efterhand som de närmar sig kajen.
Ja det blev bara hemlagat med stekt korv och pulvermos tillsammans med kaffe ur plåttermos. Och eftersom man ligger säkert förtöjd och Expressen har redovisat en undersökning som visar att nykterister är ensamma och ledsna och dör tidigt så blev det Absolut vodka till natten. Når vi åker till Malmö kör vi förbi fabriken som gör sådan och då brukar vi stanna i lä om denna och andas djupt och förtära medhavd sill.
En ny tämligen vacker dag lade vi ut för att ge oss in i Sveriges vackraste inomskärsled, som inte bara sätter skräck i danskar och tyskar utan ibland även svenskar. Vi fortsatte norrut mot det nedlagda stenhuggeriet och när vi hade stenhuggerimuseet kranbalksvis om babord var det dags att ta kurs mot den gröna pricken efter vilken inan skall göra en styrbordsgir och gå längs den gamla stenlastkajen, men inte för nära för en del av den har rasat utåt och så hålla nära ön om babord och inte göra den frestande giren runt den om styrbord för då smäller det.
Sen år det babord som gäller och sedan 3 snäva bojar på råken och man är nästan uppe på land och åker innan man ser Fiasko kranbalksvis om babord och skall gira styrbord förbi dasset med soptunna och så är det norr som gäller igen förbi sommarstugeområdet med hus på nästan varje ö och små bryggor och båtar och på klipporna brudar med och nästan utan badkläder för att locka den stackars sjöfararen på grund, men det var något som redan Odyssevs råkade ut för. Daisy brukar surra fast mej vid masten när vi kommer hit, men strax måste jag styra förbi stället med bara 2 meter på var sida och högersväng omedelbart därefter.
Sedan är det norr igen och smalt uppemot infarten till Oskarshamn, och där mötte vi ett par knäppskallar som vanligt dvs sådana som försöker segla igenom utan att att förstå att öarna är så höga att de dels läar dels ger konstiga "hurrevindar" med back i genuan som följd och överhängande risk för ombordläggning om inte mötande båt går för motor. Det gjorde vi som vanligt. Ja så år det bara att gå en distansminut ut och babord in mot Oskarshamn i den södra infarten där man passerar segelsällskapets småbåtshamn på vänster hand och saluterar med tuuuuutan. Och här behöver man absolut vodka för passagen förbi vågbrytaren sätter alltid myror i huvudet på mej.
Innan man sedan går in i nästa stugområde och svänger till höger och har Stora Saltöviken till vänster. Där bodde som pensionär en veterinär som under kriget ibland samarbetade med provinsialläkaren för att minimera bilkörningen. De gick då in på varandras verksamhetsområden för att slippa köra dubbelt till samma hus. Det blev ju billigare för kunden också och fungerade till allmän belåtenhet. Under kriget i Finland var han som frivillig på Karelska näset fast då som veterinär.
Han hade också en egen syn på nya bilar och förfäktade att när man köpt en ny bil skulle man gå över den med en slägga så att man sedan slapp bli arg framöver när det blev nya bucklor i plåten.
I Jörlanda fanns en gammal doktor vars bil såg för hemsk ut framtill, för han brukade köra igenom grindarna om de var stängda och hindrade framfarten. Kanske var det onödigt med grindslant. Själv brukade jag få två öre för att öppna. Eller för att passa bilen när far var inne i någon stuga för att försöka köpa en liter tvättbensin när han kört bensintomt. Det fanns visst inga dunkar på den tiden. En gång ringde han efter bärgning när vi fått stopp på Södergatan i Malmö utanför gamla EPA. Då hade han glömt titta på bensinmätaren med nålen långt nere på "E".
Ja så är det dags att leka Stenmark igen och hoppas att alla prickarna står som de skall. Detta är problemet för dem som råkar illa ut. De litar inte riktigt på att prickarna står rätt och så håller de för säkerhets skull ut en bit från pricken och smäller på i motsatt sida av farleden.
För många år sedan när jag paddlade i farleden utanför Simpevarp blev jag erbjuden en låda öl av en dansk bara jag hjälpte honom ut så han slapp att få tvärstopp en tredje gång. Fast det fick räcka med två burkar. Det var lika trevligt som den gången den nye ägaren av Alice Babs gamla turnébåt hade satt en lina i propellern och inte vågade dyka under båten för att lossa den. Jag fick bottenfärg på mej och hans fru hade ett fasligt besvär med att torka mej ren från färg.
Fram till i höjd med Figeholm är det storslalom som gäller men så snart man har Figeholm tvärs om babord så börjar specialslalom fram förbi Simpevarp där man kan gå in om man gillar plockepin, vilket är den bästa liknelsen när det gäller den infartsutprickningen. Första gången vi skulle gå in där ankrade jag upp och simmade igenom infarten för att se hur man skulle göra. Strax innan Simpevarp höll vi en gång i världen på att gå rejält fel när den för tillfället ansvarige navigatören navigerade med hjälp av enbart prickar och inte kartans öar och det hade kommit en prick extra sedan de gjorde sjökortet. Plötsligt var det fullt av bränningar rakt förut och vinden i ryggen. Det var segel ner och motor på och den gick igång, till skillnad från den gången när vi med Havsfidran fick back i förseglet under Hasslöbron och motorn inte gick igång för batteriet var tomt. Det går att veva igång en 10 hästars diesel mycket fort om det behövs, så det klarade sig.
Ja när vi passerat fyren till höger och Simpevarps hamn till vänster dock utanför den gulsvarta yttersta pricken så var det bara att tuta på de tre distansminuterna upp till Kråkelunds gamla lotsstation. Numera är den sommarbostad, men jag fick aldrig veta att den var till salu. Så svänger man runt fiskenäten till vänster och gör en långsam gir och fortsätter rakt västerut in i det vi kallar för "Långa viken" men inte heter detta. Där har vi en plats som alltid brukar vara ledig för ingen tror att det är så djupt att man kan gå ända in bland träden med fören. Vi tycker om stället för man kan ligga där hur det än blåser. Och egentligen behöver man inte ens ankare utan ligger nästan lika bra som på Lilla Slipholmen norr om Västervik där man sätter två linor förut i två träd och en lina akterut i ett träd i en liten sidovik till huvudviken och så får det bli vilket väder det vill. Ofta försöker vi komma dit om djupa lågtryck ligger inne över Småland för då blir det ofta dåliga vindriktningsprognoser.
Det är dock litet trångt så det bästa är att någon hoppar i sjön med akterlinan i samma ögonblick som man svänger runt 180 grader. Här i Långa viken kan man med viss lokalkännedom ta sig fram till en liten väg men då måste man vada på ett ställe i skogen som jag hittade genom att titta efter hur korna gjorde och efter en halvtimma kommer man till en någorlunda farbar väg och kan ringa efter en taxi om man behöver komma till Systemet t.ex., när det år slut på både Absolut vodka och Flaggpunsch. Man kan också här ta fram medförd radiostyrd båt och låta den göra en sväng runt någon annan båt helst med barn i så att man får anledning att prata med mamman. Hon brukar ofta vara så trött på sin man som inte hjälper till med barnen att hon gärna pratar. Sårskilt väl fungerar detta i slutet av semestern. Radiostyrda flygmaskiner är av någon anledning inte så bra på mammor. Där nappar bara papporna. Och dessutom nappar det väldigt mycket aborre i Långa viken. I morgon skall jag se efter om gäddan finns kvar, det vill säga den som jag inte orkade hålla fastän jag höll i den med båda händerna. Min farbror hade en gädda i Vombsjön som han jagade i flera år ända tills han äntligen fick upp den en dag, men han var en ömsint person som inte kunde med att slå ihjäl den utan släppte i den igen. Den var så stor att den säkert var seg i alla fall. Ungefär som tjädern som mor kokte och stekte i sammanlagt bortåt 8 timmar innan hon gjorde köttbullar på den.
Nu har vi kommit ut från Långa viken och svängt till vänster och med det gamla lotshuset i aktern går vi norrut mot Istergåsfladen där man kan komma in med cirka 10-15 cm marginal vid normalt vattenstånd. För några år sedan blev vi fast där i över en vecka i samband med onormalt lågt vattenstånd. Det var minst 30 cm för grunt och maten och dryck och semester var på upphällningen. Till slut med en lina på vardera sidan av inloppet och en i aktern samt med winschens hjälp kraftigt lutande båt lyckades vi lirka oss ut mellan stenarna som Daisy låg på magen och tittade efter. Men hade vi inte varit 4 i båten så hade det inte gått. Vi har inte varit inne där sedan dess. l några år mötte vi oftast på det trängsta stället Gustaf Adolf Skytte tillhörigt RederiAB Norra Öland, men det slapp vi i år för rederiet finns inte mer.
Kung Gustaf Adolf själv skulle blivit upprörd över alla fula ord vi sagt om namnen till hans gamla lärare.
Men i år var det skaplig och stadig väst och med kryssfocken klarade vi motvinden och så snart vi närmade oss inloppet till Blankaholm var det dags att svänga norrut och sedan gick det bra med genua för att snabbt ta sig fram till Stora Kuggen som var planerat att bli dagsmålet, men det var så många båtar på väg åt det hållet så vi fortsatte norrut mot Idösundet där det var dags för varm choklad. Jag hällde på varm mjölk i en plastflaska med lock och skakade om varefter locket flög av och chokladen hamnade i taket istället för där den skulle. Det var andra gången detta hände och sedan dess har jag inte fått laga mera choklad.
Vid Västerbådan gick vi över på nordväst och hade Gränsö på vänster sida. Förr kunde man komma in till Systemet i Västervik och sedan gå ut genom Gränsö kanal men det går inte längre sedan där blev fast broförbindelse. Mycket trevligare med den äldre mannen som skickade ut sin mössa för att få 5 kronor för broöppningen. Fortsatt nordvästlig kurs förbi S.Malmö till höger och Norrlandet till vänster och sedan rakt norrut mot skärgården innanför Loftahammar där vi tog natthamn i lä av Björkö. Men inte låg Birka där.
Nästa dag var lika vacker och med seglen "goosewinged" blåste vi iväg mellan öarna ut mot inloppet till Loftahammar och sedan sydost fram till den gamla farleden norr om Aleskär. Sedan fick det bli kryssfock igen för det är litet trångt och mycket möten som genuan skymmer. Målet år nu Åkes fisk på St. Källskär. Där kan man bunkra upp med rökt ål och annat gott rökt, dock numera inte rökt torskfilé för han får inte upp någon torsk mera. Inte på flera år. Ankarbotten utanför Åkes fisk är jämn och belagd med flata stenar som egentligen inte ankaret alls tar i så det gäller att vara försiktig vid västvind som idag och låta minst en person vara kvar i båten. Men detta vet vi sedan många år. Sedan tar vi den inre farleden uppemot Fyrudden där man mitt i leden passerar ett hos barn mycket populärt rött hus som det står KIOSK på. Där brukar vara kö av båtar med föräldrar som hittat ett sätt att muta barnen att vara tysta ett litet tag till. Ibland har jag funderat på att skaffa en husbåt och öppna sommarkiosk. Förr i tiden kom lokalbefolkningen ofta ut och sålde nybakat bröd och annat gott men detta har helt upphört sedan flera år. Även i detta avseende var det bättre förr. Nordost om Fyrudden ligger Väggön där vi förr i världen brukade fira midsommar i den väl skyddade hamnen med det trånga spännande inloppet. Men numera är det ett sommarstugeområde där man kan hyra stuga och det finns mängder att välja på.
En gång i slutet på 1970-talet låg vi förtöjda vid Väggön när det började låta som om en hel flygflottilj var ute och flög. Jag tittade efter flygplanen men min dotter som varit med om hagelstormar i USA hojtade åt mej att inte titta upp och gå under däck. Haglen var stora som golfbollar och sprayhooden blev aldrig sig lik.
Numera stannar vi inte vid Väggön utan brukar fortsätta till Missjö där vi går in i den smala kanalen från norr och vid udden utanför utedasset lägger man ankaret och bromsar med detta och går sedan fram i fören och svänger denna till höger och går tillbaka akterut medan någon i besättningen hoppar iland med en lina och stoppar upp fören från att glida söderut.
Sedan är det bara att ta med en pappersrulle och besöka hemlighuset som brukar vara mycket välstädat. På västsidan av ön är det brant och bråddjupt och där brukar det gå bra att fiska. Börjar man kasa nerför branten finns det bara ett sätt och det är att spärra ut armar och ben så att man inte rullar iväg. Detta räddade dottern för några år sedan innan hon blivit mamma och försiktig. Fast nu segelflyger hon.

Yngve
ombord på "Paranta" 1992.

 
Norrut från Kalmar



Utsikt åt väster från Kålsö. Vid horisonten till vänster infartsleden till Blankaholm



Det går att ha med windsurfbräda även på en Parant.



Långa viken, juli 2003


Långa viken 2003. Den har varit sommarviste för barnbarnen så länge de minns. Den enda kommentaren jag fick när vi berättade om att sälja Paranta var:"Då kommer vi ju aldrig mer till Långa viken".


Åter till förteckningen över olika artiklar

Åter till startsidan