Minnesbild 5
Sommaren 2005 skulle vi �ntligen ner till H�ga Kusten igen, hade vi best�mt. S� fort som semestern b�rjade skulle seglen hissas och kursen s�ttas sydvart.
Juli m�nads inledning blev varm � och lugn. Under en veckas tid r�dde i princip stiltje; eller m�jligen en v�ldigt svag sj�bris fr�n sydost, som inte p� l�ngt n�r r�ckte till f�r att ge oss lusten att kryssa med en Parant i 180 distans
Men ist�llet fick vi uppleva n�gra av Ljusa Kustens smultronst�llen i sk�n sommarv�rme. �ntligen fick vi bes�ka Fyrhotellets restaurang p� R�dkallen. Efter en mustig laxsoppa kunde vi sen sitta h�gst uppe i baren och titta ner p� svalorna som ilade fram och tillbaka. Vi fick ocks� chans att visa v�ra v�nner p� Fenixen det vackra Inre M�r�grund, som har ett av de f� st�llen i Norrbottens grunda sk�rg�rd, d�r man kan l�gga till direkt mot klippor.
Vi s�g solen g� ner sittandes p� nordspetsen av Pite Stensk�r, f�r att sedan njuta av nattbastu med dopp under den timme det tog f�r solen att �ngra sig och �ter stiga �ver horisonten.
Och vid Hals�n utanf�r Byske l�g vi i tjugotv�gradigt vatten och simmade �tskilliga l�ngder mellan b�t och land; dels f�r att det var sk�nt och dels f�r att oms�tta lite av all den goda grillmaten.
Det var ocks� d�r vi best�mde oss.
Det var ju inte d�ligt v�der i alla fall och rej�l motor hade vi, s� det var v�l bara att s�tta ig�ng. Sagt och gjort. Vi vinkade farv�l till Fenix och gav oss av. Under de femton timmar det tog att k�ra ner till Holm�n utanf�r Ume�, s�g vi tv� b�tar! Autopiloten fick styra, medan vi sj�lva roade oss med bokl�sning och stundtals god mat.
Lagom till kv�llsv�dret styrde vi in i Byviken, och hade turen att f� den sista platsen vid bryggan. Ume� har ingen egentlig sk�rg�rd, s� Holm�n �r det sj�lvklara m�let f�r sj�folk. Fr�n den andra sidan av viken d�nade dansmusiken, men med �ronproppar ordnade det sig!
Tidigt n�sta morgon drog vi oss ut till ankaret och slog p� motorn f�rst d�r, f�r att inte st�ra de slumrande grannb�tarna, och styrde s� ut p� ett kav lugnt hav.
Vi korsade hela Kvarken och puttrade in i Bottenhavet utan tillstymmelse till vindk�re. Solen gassade och vi turades om att h�lla utkik en timme i taget. S� fort vi fick chansen d�k vi ner i ruffen, f�r att v�ra vintervita skinn inte skulle br�nnas s�nder totalt. Ytterligare femton timmars motorg�ng i absolut stiltje och helt ensamma p� havet! Ett par s�lar gjorde oss visserligen s�llskap ett kort tag. De stack upp sina huvuden och undrade v�l vad det var f�r gr�n valross som kom tuggande genom det blanka vattnet. B�tar s�g vi h�gst ett par � tre stycken l�ngt borta in�t land.
N�r vi satt d�r ute mitt i ingenstans, undrade jag:
- Vad g�r vi om motorn g�r s�nder?
P� kv�llskvisten lade vi s� �ntligen till i gemytliga Trysunda. Det blev den sista platsen h�r ocks�, eftersom man norrut f�redrar att l�gga akterankare framf�r att ligga l�ngsides i flera rader. Vi pysslade om oss sj�lva och b�ten. Motorn s�g ut att m� alldeles f�rtr�ffligt, men drack g�rna lite olja. Bes�ttningen f�redrog annan sm�rjelse.
N�sta dag fick vi �ntligen hissa segel och bege oss p� uppt�cktsf�rd bland H�ga Kustens vikar. T�rnettholmarna blev v�rt f�rsta m�l. Ankrade mitt i viken och dukade fram sillen. Tog sedan jollen in till land, f�r en promenad i Skuleskogens naturreservat. Uppt�ckte att man faktiskt kunde g� �nda in mot land, s� n�r vi kom tillbaka till Andante slog vi p� motorn och gjorde fast mot en klippa. Oljelampan b�rjade lysa, men efter att ha slagit av motorn och sedan provat att starta igen, s� var den �ter sl�ckt. Glapp, konstaterade vi, och bar iland grillen.
Fil�n var upp�ten och vi sj�lva hade just b�rjat anta ett mer horisontellt l�ge i varsin h�rna, n�r det h�rdes ett muller fr�n land och h�ftiga vindbyar kastade sig ner l�ngs Skuleskogens bergsida och tr�ffade oss rakt i aktern. Snabbt �kte fat ner i diskhon och grillen ombord.
Man hade p� v�derrapporten pratat om en vindkantring fram emot natten, s� vi hade sett ut en liten vik p� motsatt strand, dit vi t�nkte bege oss f�r att �vernatta. Men s� h�r tidigt skulle inte vindomslaget ske. Nu var det bara att skyndsamt ge sig av fr�n den vindutsatta klippan och k�ra �ver dit. Det tog bara fem minuter � men oljelampan lyste.
Ankaret lades i, men ville inte greppa. Inte s� konstigt med tanke p� det djup som lodet visade. Det h�r var som sagt H�ga Kusten, vilket samtidigt betyder Djupa Kusten. Vi fick smyga allra l�ngst in viken, d�r vi bara hade h�gst ett tjugotal meter till land �t b�da sidorna, f�r att hitta bra ankringsbotten. Om vinden bara h�ll i sig fr�n den h�r riktningen skulle det inte bli n�gra problem, sa skepparen och lyfte upp sittbrunnsdurken. Och svor!
Motorrummets botten var t�ckt av olja.
Den f�rsta timmen gick �t till att med svamp suga upp olja. Oljebytarpumpen hade r�kat bli kvar hemma s� klart. Under denna tid vred naturligtvis vinden tillbaka, s� det var med hj�rtat i halsgropen vi s�g aktern n�rma sig land, men turligt nog r�ckte djupet precis. F�r att s�kra l�get roddes �nnu ett ankare ut, s� att vi skulle k�nna oss tryggare under kommande natt.
Ganska snabbt uppt�cktes felet. Bakeliten i oljetrycksgivaren hade spruckit, och n�gon extra givare fanns inte i b�ten. D�remot en uppfinningsrik skeppare, som med hj�lp av en slangbit och slangkl�mmor lyckades ordna till en provisorisk t�tning.
Det var sp�nnande att �ter vrida om startnyckeln. Det fungerade, men hur l�nge skulle vi v�ga k�ra med den tillf�lliga t�tningen? Skulle vi bli tvungna att �ka norrut till �rnsk�ldsvik, f�r att f� tag i en ny oljetrycksgivare?
I G�sthamnsguiden hittade vi morgonen d�rp� telefonnumret till Franz�ns motor i �-vik och ringde f�r konsultation. N�r de h�rde att vi var p� v�g mot Ulv�n, lovade de att skicka en givare med buss och sedan turb�t ut till �n. Samma kv�ll tog vi emot ett paket p� Ulv�ns kaj med den �tr�v�rda artikeln. Det kan man sannerligen kalla god service!

Vi har i efterhand f�tt h�ra, att samma fel uppst�tt p� en annan Parant, s� det kan vara n�got att uppm�rksamma.

Trots oljestrulet blev det likv�l 500 sj�mil.

Minnesbild 6
I centrala Lule� finns det tre hamnar. I den st�rsta, S�dra Hamn, ligger de flesta b�tarna. H�rifr�n �r det f�r en Parant en dryg timmes �transport� �ver Stadsfj�rden, genom Sand�sundet f�rbi malmkajen, SSAB och oljecisterner innan man �kommer ut p� havet�. N�r man suttit och tittat p� gr� cisterner och koksverksr�k �tskilliga g�nger, blir man v�ldigt leds p� det. D� �r det perfekt att ist�llet kunna utg� fr�n L�vsk�rs fiskehamn ca. 1,5 mil fr�n centrum. Det �r d�r Andante ligger. Flera g�nger n�r vi kommit ner till hamnen och uppt�ckt att det varit betydligt h�rdare vind ut�t havet �n inne i stan, s� har vi helt enkelt stannat kvar i hamnen och myst. Det finns en liten restaurang samt trevliga skogsv�gar kantade av sommarstugor att promenera p�. Dessutom �r man tryggt vaktad av de tv� hamnmedlemmar, som g�r sin vaktplikt. Om v�dret �r f�r busigt till havs kan man ist�llet n�ja sig med att k�ra �ver till Altappen, den nordligaste delen av Liksk�ret. Det tar bara 10 minuter fr�n L�vsk�r. Speciellt under m�rka h�stkv�llar har det varit sk�nt att kvista �ver snabbt och ligga tryggt f�rt�jda innan centrumb�tarna har hunnit komma.
P� Altappen fanns s�v�l ett s�gverk som ett valsverk i slutet av 1800-talet. Ett samh�lle med bost�der, skola och handelsbod byggdes upp men allt f�rsvann i en stor brand 1908. Man kan se resterna av byggnaderna, n�r man vandrar �ver �n. Ballastjord fr�n fartygen som dumpades p� �n f�rde med sig fr�n fr�n v�xter, som vanligtvis inte finns h�r uppe. De kan man fortfarande se i tr�dg�rden vid ruinen av �herrg�rden�. Lule� kommun har satt upp grillplatser och en grillstuga p� �n, som �r en popul�r utflyktsplats s�v�l sommar- som vintertid.
Eftersom Altappen ligger s� n�ra, �r det kanske lite f�r frestande att ge sig ut i d�ligt v�der. En av �rets sista turer visar p� det.
Vi hade tillbringat fredag natt i hamn och var inst�llda p� att det knappast skulle bli n�gon tur �verhuvudtaget. Vinden ven i masten, fast annars m�rktes det inte s� mycket att det var kuling, f�r hamnen l�g i l� f�r vinden. Tanken p� en god grillmiddag i l� p� Altappen var frestande. Det st�rsta problemet som vi s�g, var att komma ut fr�n y-bommen p� v�r b�tplats. Vinden l�g p� rakt i sidan och Andante hade blivit mer vindk�nslig sedan rullgenuan monterats p�. Nu tar f�ren mer vind, vilket f�r henne att falla av. Vi skulle backa ut mot l� f�r att sedan styra upp mot vinden.
Hans stod i f�ren och f�rs�kte h�lla en lina runt y-bommen, som skulle tvinga upp f�ren mot vinden. Jag gav gas och backade h�rt, men s� fort som vi var utanf�r bommen vred f�ren ner mot l� och hela ekipaget gled ner mot b�tarna p� en brygga l�ngre ner. Jag gasade fram�t, vred om ratten, gasade bak�t osv medan Hans tog spj�rn mot den stora segelb�t, som vi landade mot. Som tur var hade den en ordentlig avb�rarlist p� aktern och led inte av v�rt konstrande. Till slut lyckades vi i alla fall ta oss loss och komma iv�g utan att det blev alltf�r stora skrapskador p� skrovet.
Vi styrde ut ur hamnen och siktade mot Altappen. D�r ute m�rktes vinden p� ett annat s�tt, �ven om det inte var n�gon fara med 16 meter per sekund rakt emot. Att det gick sakta var bara f�rst�eligt speciellt med tanke p� att viss motstr�m r�der just d�r. Men S� sakta. Jag tittade p� loggen. 3 knop. 2,5 knop. 2, 1, 0 knop!! Vi b�rjade glida bak�t.
Det �r i en s�dan stund man v�lsignar det faktum att Paranten �r en segelb�t! Seglen kom upp, och vi kunde sedan segla in till Altappens brygga.
L�tt sk�rrade tvingade jag ner min skeppare i vattnet f�r att kontrollera propellern. Den satt d�r, sa han. Allts� m�ste det ha varit den h�rda vinden i kombination med str�mmen, som medverkat till att vi inte gjort n�gon fart.
Plus att den relativt nya folding-propellern inte orkade ge samma driv som den fasta, betonade jag � och tog l�fte om att n�sta �r skulle det sitta en fast propeller p� b�ten. N�r man v�l beh�ver ordentlig kraft, d� m�ste det fungera.
Grillmiddagen blev precis s� god som vi f�rv�ntat oss, och m�nen vakade �ver oss n�r vi slutligen kojade in. �terresan dagen d�rp� gick bra i lugn vind, men nog gick det v�l �nd� lite segt!
N�stkommande helg var den sista f�re upptagning. Vi seglade ut till klubbstugan, men n�r seglen togs ner visade det sig att vi knappt gjorde n�gon fart f�r motor. Nu ins�g vi p� allvar att n�got var fel.
N�r vi dagen efter en trevlig flaggstrykningsfest skulle ta oss in till staden, var vi inst�llda p� att segla hela v�gen i den l�tta vinden. Det gick utm�rkt till en b�rjan � tills vinden dog. Turligt nog hade segels�llskapets ordf�rande i klubbens snabba Bella uppm�rksammat oss, d�r vi l�g och guppade i stiltje och kom f�r att bogsera oss till upptagningsplatsen. Det blev ett ganska sn�pligt slut p� en annars fin seglingss�song.
Det var med sp�nning vi spanade under k�len, n�r b�ten lyftes upp. Propellern satt snett. Tydligen hade det v�ldsamma gasandet med v�xling mellan fram och back lett till att propellern tagit stryk och nu slirade p� sin axel. Limningen mellan ytter- och innerkona hade sl�ppt och det var bara tur att vi inte tappat propellern helt.
L�rdom?? Tja. Det l�r bli fler n�tter i hamn forts�ttningsvis!

Sk�rg�rds�ret i norr
Det som f�r oss b�t�gare i f�rsta hand f�rknippas med sk�rg�rdsliv �r naturligtvis just sj�lva b�taktiviteten. L�ngden p� den eftertraktade b�ts�songen varierar beroende p� var man bor i v�rt l�nga land, och h�r i norr anses den v�l inte vara alltf�r l�ng. Men om man �lskar sk�rg�rdsliv under sommarens m�nader, d� g�r man det ocks� g�rna under den andra delen av �ret � fast det inneb�r en annan typ av aktiviteter d�.

Den sjunde maj g�r isen under Bergn�sbron. Naturligtvis kan inte naturen datumst�mplas p� detta s�tt, men enligt mina egna statistiska observationer, �r det ett datum som har sett denna f�reteelse ett flertal �r. Isen som har legat tjock antar f�rst en m�rk, bl�t ton f�r att sedan brytas is�r och sl�ppa upp det kalla �lvvattnet. Det h�r sker f�rst i det str�mmande vattnet under n�mnda bro, som markerar gr�nsen mellan Lule �lv och den inre sk�r­g�rden. Sedan g�r det snabbt n�r stadsfj�rdens vatten b�rjar komma fram allt mer.

Sj�s�ttningsdags �r det 20 maj, om man �r riktigt sugen. M�nga dr�jer en bit in i juni.
Kring m�nadsskiftet maj-juni kan man f� uppleva riktigt varma dagar och eftersom b�ttrafiken �r synnerligen gles d�, har man m�nga smultronst�llen f�r sig sj�lv.

Juni och juli �r s� klart de stora b�tm�naderna med evigt ljus. Eftersom solen bara �r under horisonten en timme eller tv� kan man f�rdas i ljus under hela dygnet. Ett flertal tillf�llen har man v�lsignat detta fenomen, n�r en pl�tslig vindkantring gett upphov till en snabb avf�rd fr�n en os�ker ankarplats. D� �r det bara att h�va in ankaret och styra kosan till n�rmsta skyddade vik, utan att f�rst beh�va knappa in n�dwaypoints och vara orolig f�r n�t eller andra hinder i nattens m�rker.

Flera g�nger har man ocks� legat inbl�sta eller in�skade och inv�ntat ett mer gynnsamt v�derl�ge f�r att �ntligen f� g� vidare. N�r v�derf�rb�ttringen kommit framemot kv�llen, har sm� barn nattats och sj�lv har man f�retagit sig en nattsegling mot nytt m�l � i fullt ljus. Det har varit en favorit f�r barnen, att f� vakna upp p� ett nytt st�lle och se efter var man hamnat.

Nackdelen med den ljusa natten �r, att det �r ju s� sv�rt att krypa till kojs ibland. Det guldskimrande skenet p� �arnas tr�d fr�n den l�gt st�ende solen �r ju s� fantastiskt. Och v�ntar man uppe bara ett tag till s� kan man betrakta den rosa horisonten d�r solklotet sakta h�jer sig efter att som hastigast tagit sig ett dopp i havet. Det kr�vs grova gardiner d�, f�r att st�nga ute ljuset och kunna somna in.

I augusti b�rjar kv�llarna bli m�rkare igen. Det �r sk�nt att l�gga till vid n�gon av de sju �ar i Lule� sk�rg�rd, d�r man har tillg�ng till en bastu. H�r kan man hugga upp sin bastuved, som finns till f�rfogande �t b�tfolket och elda upp en h�rlig fuktig v�rme, f�r att sen avsluta med ett dopp i viken utanf�r.

I september s�nker sig skymningen snabbt, och de flesta tar upp b�ten. Nordliga h�ststormar kan orsaka problem med vattenst�ndet, och det har h�nt att niv�n sjunkit med en meter och d� f�tt djupg�ende seglare i den relativt grunda hamnen att luta.
Om man inte har s� br�tt upp, kan man mysa ganska ensam tryggt fastknuten i en l�brygga, med Wallas­v�rmaren brummande och ljuslyktor i ruffen. Tr�dens gulskimrande blad lyser upp omgivningen och vattnet brukar bli s� klart, att man kan se botten.

I oktober st�r b�tarna p� land igen. Isl�get i Bottenviken �r inte av den karakt�ren att det l�mpar sig att l�ta b�ten �vervintra i havet. Det �r bara en och annan st�rre st�lb�t, som l�mnas kvar.
November och december �r m�nader n�r sk�r­g�rds­l�ngtan f�r tillfredsst�llas med litteratur och fotoalbum. Det vi f�tt av ljus under sommaren j�mnas ut med r�ge under dessa m�rka m�nader. Den som beh�rskar l�ng­f�rds­skrid­skor kan f� chans att njuta �ven d�, efter att isarna frusit till men innan ett tjockt sn�t�cke hunnit l�gga sig.

I januari kommer sn�skotrarna fram, f�r dem som �ger s�dana. Det k�rs kors och tv�rs �ver isarna, och just d�r och d� st�r de ju inte omgivningen allt f�r mycket. Sen, �ven om man inte �lskar dessa vr�lmonster, f�r man ju medge att de sp�r som de l�mnar efter sina mattor, �r v�l l�mpade f�r skidturerna under de underbara v�r­m�na­derna.

I februari, men kanske allra mest i mars och april, bjuder sk�rg�rdsisarna p� upplevelser som inte �r l�ngt ifr�n b�tlivets fr�jder.
Att sp�nna p� sig turskidorna och staka ut i det gnistrande vita med v�rsolens str�lar i ansiktet ger en livsgl�dje, som man m�ste uppleva. Det �r roligt att skida ut till klubbstugan och duka fram mats�cken p� den uppdragna bryggan och sitta d�r i solen och dr�mma om n�sta g�ng man l�gger till d�r. Nu g�r det v�ldigt bra att st� ut med den torra perioden, och man vet att n�r fl�dvattnet b�rjar ta �ver skidsp�ren, d� �r det snart dags att lyfta p� presenningen igen.

Text och foton:
Lena Kemp�n
P 59 Andante
Lule�

M�rkret har kommit