När jag är ensam i vår Parant, går för autopilot och måste gå ned under däck, t.ex. för att ordna med lite att äta, då blir jag orolig i själen efter en kort stund. Jag måste upp igen och titta efter. Det var visserligen alldeles tomt föröver när jag gick ned i ruffen, men...

Jag har Iänge saknat att kunna se föröver inifrån ruffen. Mest under gång förstås, men också vid kaj, när man hör dånet av någon som bankar på förstaget. Ar det hamnkaptenen som tänker plundra skeppskassan eller månne någon mera välkommen gäst på väg ombord?

Alltnog, efter mycken vånda beslöt jag mig för att göra något åt saken och inköpte 1 st Lewmar Portlight, size 1(nov. 2003 = nr 4930-916 hos Hjertmans, pris 1.120:-). Jag valde ett icke öppningsbart, för att inte utmana ödet med framtida otätheter. Jag vågade inte heller köpa något billigare än Lewmar, trots att det var dyrt.

Värst var att besluta sig för att såga hål i båten. Tanken var att sätta in detta "fönster" mitt på rufftakets sneda lutning framåt. Skulle jag försvaga rufftaket för mycket? Skulle jag få det att passa, skulle det hålla tätt?

Nu har vi seglat med denna utsikt framåt under åtskilliga somrar. Det har blivit snyggt, inte en droppe vatten har trängt in, varken vid överbrytande sjö, eller i full fart framåt för motor i häftigaste slagregn. Vi är mycket nöjda.

Klipp ut en mall, rita noga utanpå rufftaket
Innan jag satte borren i rufftaket, hade jag konstaterat att det krävs en mellanram, som följer rufftakets rundning på ena sidan och aluminiumramens plana yta på andra sidan.

 

 

Från mitten räknat ut till ramens kant uppmättes rundningen till 10 mm. Det ansåg jag skulle vara möjligt att ordna, och började borra håll för att komma ned med en sticksåg och såga ut "fönsteröppningen".
Nog visste jag från tidigare arbeten ombord att Paranten är ett stabilt bygge, men inte anade jag att den är så här stabil! Väggtjockleken visade sig vara 22 mm tjock i kanterna och 23 mm på mitten! Ytterst 1 mm gelcoat, 6 mm massiv plast, sedan tät balsa och innerst 6 mm massiv plast, på vars insida varvet sprutat "den gula hinnan" som en slags kompakt fiberyta (vi har en gammal Parant). Den utsågade biten, knappt stor som två handflator vägde nästan 1 kg (940 gram). Alla bekymmer jag haft om faran att såga upp ett sådant hål blåste bort i takt med att min sågarm höll på att utvecklas till en riktig tennisarm.

Tätheten hänger på mellanramen.
Eftersom Lewmar-ramen är plan och ruffsidan framåt är lätt böjd, måste jag alltså tillverka en fyllnadsram. Det skulle nämligen bli för mycket att fylla ut enbart med tätningsmassa. Jag valde en 10 mm akrylskiva (alltså vanligt plexiglas) och lövsågade ut en ram, som jag sedan filade och slipade ned till nära noll på mitten. Det var nästan mera arbetsamt än att såga hålet i båten. Men akrylplast dr ganska lätt att bearbeta med lampliga filar och kan slipas alldeles slätt. Man kan till och med åter få det helt glasklart, men det behövdes inte i detta fallet.

Fastskruvning från insidan.
Sedan min mellanram provats ut på plats och god passning uppnåtts, borrades ett antal skruvhål. Nu återstod att lägga ihop alltsamman med Sikaflex, som jag lade rikligt på båda sidor om mellanramen och sedan strök ut jämnt utanpå ramkanten. Den yttre aluminiumramen med glasrutan passar mot en lös aluminiumram som sätts på insidan, varifrån skruvar drar samman de båda till ett paket som hålls på plats. Innerramen visar således exakt var skruvhål skall borras.

När Sikaflexen torkat, skär man bort eventuella sådana bitar som pressats ut och sedan trycker man på en medfö1jande gulvit maskeringsram på insidan, som effektivt och snyggt dö1jer hopskruvningen. Allt är klart!

Nå, hur blev det?
När glasrutan sitter på plats lutar den rätt kraftigt bakåt och därigenom blir det en ganska liten vågrät strimma kvar genom vilken man kan se fram mot havet under gång. Men den är tillräcklig för att man skall kunna ha sjösäker utkik framåt. Ingen oro längre! I övrigt har man koll på fördäcket, och kan se vem som är på väg ombord.

En oväntad fördel var det goda ljusinsläppet. Nu är det mycket lättare att se in i den annars så mörka garderoben. På grund av lutningen bakåt blir det också rätt ofta solsken in i ruffen, vilket lyser upp betydligt och är trivsamt.

När det blir läggningsdags kan man vilja slippa insyn. Ett Lewmar Portlight är knappast något som passar särskilt bra ihop med gardiner. Jag tog helt enkelt ett stycke skumplast, av samma typ som användes till s.k. liggunderlag, och skar till en bit som passar lite styvt mot rutan från insidan. Den sitter kvar när man tryckt dit biten, och på dagen ligger skumplastbiten på garderobstaket. Frånsett att ta mått och skaffa material kan hela arbetet utföras på en dag, och nästa dag (sommartid) är Sikaflexen rimligt torr. Projektet rekommenderas, vi tycker att det blivit en väsentlig förbättring, både i säkerhet och i komfort.

 

P-H Kongstad, Parant nr 2 "Anna Lejon"

Åter till förteckningen över olika artiklar

Åter till startsidan